[liksom d. galease (i bet. 2), holl. galeas, t. galeasse, eng. galliass (i bet. 1), av fr. galéace (i bet. 1), av it. galeazza (i bet. 1), avledn. av it. galea (se GALEJA); jfr (sv.) mlat. galeate, pl. ST 324 (1356)]
sjöt.
1) (i fråga om ä. förh.) benämning på ett slags särsk. i Medelhavet under början av nyare tiden i sht ss. krigsfartyg brukade stora tremastade galärer, ofta med en besättning av omkring 1000 man. Spegel GW 107(1685). Dalman(1765). UB 7: 282(1874).
2) benämning på ett slags i norra Europa under de senaste århundradena använda mindre segelfartyg med akterspegel samt galeastackling. Dalman(1765). Bergdahl Antip. 150(1906). — jfr MOTOR-, SKONERT-GALEAS.
Ssg (till 2): GALEAS-TACKLING. fartygstackling som utgöres av två master, antingen utan rår l. med rår på den främre, större masten. Lavén Sjövet. 38(1853).
