SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1928  
GALILÉ gal1ile4, m.; best. -n (Franzén osv.) l. -en (Rydberg Ath. 371 (1859) osv.); pl. -er; äv. GALILEER gal1ile4er, m.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(-lé c. 1800 (: Galilén, best.) osv. -lee Joh. 7: 52 (Bib. 1703). -leer (-léer), sg. Joh. 7: 52 (Bib. 1541) osv.; pl. Joh. 4: 45 (NT 1526) osv.)
Etymologi
[jfr t. galiläer; efter lat. galilæus, gr. γαλιλαῖος (jfr GALILEISK); sg. galilee, -lé är abstraherad ur (den till sg. galileer hörande) pl. galileer]
inbyggare i Galileen, den nordligaste delen av Palestina; person bördig från Galileen; särsk. (ofta med föraktlig bibet.) om Jesus. Joh. 4: 45 (NT 1526). Christus, then .. (Julianus avfällingen) til Håån och Spott plägade kalla en Galileer. Schroderus Os. 1: 454 (1635). Strindberg HMin. 1: 272 (1905). [anspelande på Mark. 14: 70] i bild. Jag räds, att (om jag bleve ärkebiskop) tungan röjde Galilén. Franzén Skald. 5: 141 (c. 1800, 1836; replik av E. Schröderheim i ett skådespel).
Spoiler title
Spoiler content