GENITIV je3ni~ti2v, stundom -e~ti2v, äv. 40~1, ngn gg 10 4, ss. första led i ssgr äv. je1niti3v~ l. jen1-, stundom -et- (geniti´v Weste; jeniti´v Dalin; je3ni~ti2v LoW(1911)), r. l. m. ((†) n. SvLitTidn. 1819, sp. 296); best. -en (ss. n. -et); pl. -er.
Ordformer
(genitiv 1807 osv. -et- 1896—1921. Anm. Ordet förekommer i ä. tid alltid o. stundom ännu med den lat. formen genitivus. Molander Förespel 22(1753), Brate)
Etymologi
[jfr d. genetiv, t. genitiv, eng. genitive, fr. génitif; av lat. genetivus (genit-), sbst., uppkommet av genetivus adj. (se GENITIV, adj.) i uttr. casus genetivus (som av lat. grammatici användes för att återgiva gr. ἡγενικὴ πτῶσις, ”släktets” kasus)]
språkv. kasusform som företrädesvis begagnas för att uttrycka samhörighet, i sht egendomsförhållande; äv. om själva bet.-förhållandet (oberoende av dess språkliga uttryck). Ett ord som står i genitiv. Prepositioner som styra genitiv. Possessiv, objektiv, subjektiv, epexegetisk genitiv. Weste(1807). Genitiven besvarar frågan hvars? Moberg Gr. 31(1815). Boivie SvSpr. 69(1820). Brate SvSpr. 68(1898). — jfr MÅTTS-GENITIV.
Ssgr (språkv.): GENITIV-ATTRIBUT. attribut som utgöres av en genitiv. Löfgren TySpr. 119(1880). —
