slå med gissel o. d., hudflänga; äv. refl. VarRerV 49(1538). (Den badande) gisslade sig värre än den argaste Capuciner-munk (med björklövskvasten). Ödmann Hågk. 21(1801; uppl. 1918). Då gav han (dvs. Pilatus) dem Barabbas lös; men Jesus lät han gissla. Mat. 27: 26(Bib. 1917). — särsk. (i sht i vitter stil) i mer l. mindre bildl. anv.; särsk.: göra ngn till föremål för skarpt klander. Herren .. gislar then son som han annammar. Ebr. 12: 6(NT 1526; Bib. 1917: straffar med riset). Hur hinna att gissla det lumpna, säg, / då så mycket stort blef att glädjas åt? Heidenstam Vallf. 136(1888). En gisslande polemiker. Söderhjelm Levertin 2: 462(1917).
Avledn.: GISSLARE, sbst.1 (sbst.2 se sp. 435), m.||ig. person som gisslar ngn l. som gisslar sig; särsk. kyrkohist. flagellant. Vthi Tydskland vphoff sigh een Sächt, som kallade sigh Giszlare, .. som sigh sielfwe gislade och huudhflängde. Schroderus Os. 2: 758(1635). Heidenstam Svensk. 1: 210(1908).
Ssg: gisslar- l. gisslare-orden. om flagellanterna. OPetri Clost. A 4 a(1528).
