GLAD gla4d, n.; best. -et, pl. =; stundom äv. GLADA gla3da2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(glad 1832 osv. glada 1827—1896)
Etymologi
[sv. dial. glad, glada; jfr nor. glada, eng. glade; till GLAD, adj., i grundbet. ”glänsande, ljus”]
(bygdemålsfärgat) öppet ställe i skog; jfr GLÄNTA, sbst. 2 a. Leijonflycht(1827; angivet ss. provinsialism). De öppna, torra gladen mellan trädens stammar voro höljda med .. ljung. Rydberg Vap. 4(1891). Snart uppfångade Annas öra ljudet af Majrosas pinglande tjuka från skogen, och efter en kort stund trädde skällkon ut på gladan. Hemberg ObanStig. 42(1896). Klinckowström BlVulk. 2: 20(1911).
