SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GLUP glɯ4p, sbst.1, n. ((†) r. l. m. Modée Dår. 7 (1741)); best. -et (ss. r. l. m. -en); pl. =.
Etymologi
[sv. dial. glup, motsv. nor. glup, gap, svalg; till stammen i GLUPA]
motsv. GLUPA 1.
1) (†) gap, svalg; äv. bildl. Tå Tigren bleff honom warse, gaff han till honom ett Språngh, vthi thetta Språnget stälte han sin Wenstra Handh i Glupet på Diuret. Kiöping Resa 78 (1667). At stupa ned i hat och afunds arga glup. Dalin Vitt. 3: 98 (c. 1740). Then är alltid god, som glup fyller. Ihre (1769; ordspr.); jfr Granlund Ordspr. (c. 1880).
2) (bygdemålsfärgat i vissa trakter) Glup .. (är) en i vissa provinser, exempelvis Upland, använd benämning på sådana platser, vanligen betecknade genom en större eller mindre gropformig fördjupning, der rinnande vatten .. helt hastigt försvinner eller likasom uppslukas. NF (1882).
Spoiler title
Spoiler content