SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GNOMONIK gnå1moni4k l. gnom1- l. -mån-, äv. gnω1m- l. gnωm1-, r. l. f.; best. -en. Anm. Ordet förekommer tidigast i lat. form. Rålamb 4: 106 (1690).
Etymologi
[jfr t. gnomonik, eng. gnomonic(s), fr. gnomonique, lat. gnomonica; av gr. ἡ γνωμονική (med underförstått τέχνη, konst), av γνωμονικός (se GNOMONISK)]
(i fråga om ä. förh., i sht i fackspr., föga br.) (läran om) konsten att göra l. använda solur l. solvisare. Sahlstedt (1773). Gnomoniken, som lärer at göra Solvisare. Bergklint MSam. 1: 153 (1781). Rydberg KultFörel. 6: 487 (1888).
Spoiler title