[avledn. av GRAM, adj.; med avs. på bildningssättet jfr ENSE,GÄNGSEm. fl., o. beträffande gramsen: HARMSEN, LEDSEN, SORGSEN m. fl.; jfr sv. dial. (Hall.) gramsen; grämse uppvisar samma stamvokal som GRÄMAo. GRÄMELSE;jfr sv. dial. (Blek.) grämse, svårmodig, grubblande]
1) (numera i sht i högre l. vitter stil) förtörnad l. förargad l. förtretad (på ngn), ovilligt stämd (mot ngn); stundom: förbittrad, uppretad; förr äv. i förb. med prep. vid, led vid (ngt); numera nästan bl. i uttr. vara (l. bliva l., arkaiserande, varda) ngn gramse l. vara gramse på ngn (för ngt), stundom i uttr. vara gramse över ngt, förr äv. utav ngt. Kan skee at Ioseph är oss gramse. 1Mos. 50: 15(Bib. 1541; Bib. 1917: hätsk mot oss). 1Mack. 9: 69 (Därs.). Men nu är han gramse effter han skulle them betala til enkian igen. VDAkt. 1680, nr 191. Ond på Geijer har jag .. ingen .. stund varit; men visserligen något gramse. Atterbom(1838) i 2Saml. 11: 10. För träldom rädd, vid lifvet gramse blifven, / Om hämd och seger hon förtviflar re'n. Kullberg Tasso 2: 250(1860). De voro henne gramse för gods och gull / och för hennes unga kärleks skull. Fröding NDikt. 61(1894). Wirsén i 3SAH 14: 176(1899). Föga den vet, / som flinar vid måltid, / om han med gramsne ej glammar. Brate Edda 13(1913).
2) [jfr sv. dial. grämse samt GRÄMA SIG o. GRÄMELSE] (†) sorgsen, bedrövad; i uttr. vara gramse över (ngn) äv.: sörja (ngn). Hwij skulle wij .. icke begråta och wara gramse öfwer wåra egna (döda)? Phrygius MOlai C 6 b(1608). Verelius 98(1681: Grämse).
