SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GRIM grim4, sbst.1, m. l. r.; best. grimmen; pl. grimmar ((†) -er Thomæus ChristnKHSv. 103 (1817: kyrkogrimer)).
Etymologi
[jfr d. (kirke)grim, nor. (fosse)-grim, näck, isl. grímr, person som döljer sitt namn, eg.: maskerad person (jfr GRIMMA)]
(tillf.) elliptiskt för KYRKO-GRIM. Mörkrets grepp är nära. / På kyrkans ås står Grimmen. Hallström Skogsl. 106 (1904).
Spoiler title
Spoiler content