[liksom d. grimassere, t. grimassieren, av fr. grimacer, avledn. av grimace (se GRIMAS)]
göra grimaser, göra fula l. sura miner; grina (se d. o. 4); stundom om ansikte l. läppar. SP 1780, s. 906. Som apor / De grina mig emot och grimasera. Hagberg Shaksp. 11: 332(1851). Papuanens feta läppar grimaserade i motvilja. Bergman JoH 102(1926). Max grimaserade och sa': Äh, vet du va! Att gråta sig till flickan! Därs. 304. — särsk. (numera föga br.) i p. pr. om löje l. ansiktsuttryck o. d.: som är förbundet med l. utmärkes av grimaserande; ofta närmande sig bet.: förvriden. Ett grimaserande hånlöje förtjänar visst icke ditt bref. BrefNSkolH 3(1810). Ansigtet hade stundom (under kikhostan) ett grimacerande uttryck. TLäk. 1834, s. 461.
