GRIMERA grime4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[av fr. grimer, avledn. till grime, löjlig gubbroll, av it. grimo, gubbe med rynkor (veck) i ansiktet, av grimo, adj., rynkig, skrumpen; av ovisst urspr. — Jfr GRIMAS]
i sht teat. måla skrynklor l. andra för ngn viss roll avpassade drag i ansiktet på (ngn), med smink o. d. ge ett visst utseende, maskera; äv. refl.; ngn gg med obj. betecknande kind(er) l. ansikte; stundom mer l. mindre bildl. Leopold 5: 201 (c. 1827; bildl.). (N. N.) var mycket väl både grimerad och kostymerad. SvT 1852, nr 19, s. 2. För att få stå i tablå tillsammans med henne låter man .. grimera sig till röfvare, skojare, mördare, zigenare och hvad slags fähund som helst. SD 1892, nr 203, s. 5. Varje kind, som .. / .. lyste röd, med skicklig hand grimerad. Gripenberg Dikt. 59 (1903). Den som ej har sinnesstyrkan att se sig själv i synen, han må grimera sig på nytt. Kihlman Papini 127 (1924). — särsk. ss. vbalsbst. -ing; äv. mer l. mindre konkret. Grimeringen (som skådespelaren har) är nog satanistisk, men lifvas alls icke af motsvarande mimik. VL 1901, nr 44, s. 3. (Skådespelarens) förmåga af .. träffsäker grimering. 2NF 27: 945 (1918).
Ssg (teat.): GRIMERINGS-FÖRMÅGA. NF 9: 1172 (1885). —
