GRIMMIG grim3ig2, adj. -are; adv. -T. förr äv. GRIMOT, adj.
Ordformer
(grimmig c. 1885 osv. grimot 1712— c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. grimmig, grim(m)og, grim(m)ot, d. grimet; bildat till stammen i GRIMMA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) strimmig av smuts (på kroppen, i sht i ansiktet), (ojämnt) smutsig; äv. om föremål: som har smutsränder; jfr GRIMLIG 1. Schultze Ordb. 1595 (c. 1755). (Vaktkarlens) ögon sågo ned på det (dvs. den lilla flickans) af tårar grimmiga ansigtet. Benedictsson Eftersk. 119 (c. 1885). jfr (†): Grimot .. (dvs.) then som seer illa ut. Spegel (1712).
2) om boskapsdjur: brokig l. strimmig på huvudet; jfr GRIMLIG 2. Lundell (1893; angivet ss. sydsv. o. folkmål).
