GRUTA, r. l. f.; best. -an; förr äv. GRUT, r. l. f.
Ordformer
(gruth 1703. gruta 1745—1921)
Etymologi
[sv. dial. grut, gruta, smula, matbit, avljudande till GRYTo. GRÖT]
1) (†) liten del av ngt, smula. Til at allenast känna den aldraringaste gruth af bemelte dagz (dvs. långfredagens) långhet, (hava våra förfäder) afhållit sigh .. ifrån maat in til afton. Dijkman AntEccl. 117(1703).
2) (i Finl., vard.) matbit, (litet) mat, (litet) föda; äv. om foder. Juslenius 74(1745). Gå inte ut, innan du ha' fått lite' gruta i dig! Bergroth FinlSv. 315(1917).
3) (i Finl.) kärna l. korn; särsk. hos bovete; äv. koll. Bönderne (i Finland) säja: när uti Bohvetet finnes så tiock gruta, som et hästetagel, så duger det til utsäde. VetAH 1746, s. 38.Möller(1790; i fråga om bovete). Larsen(1865; i fråga om bovete).
4) (i Finl., i sht i bygdemålsfärgat spr.) om ngt som ges kreatur samman med annat (sämre) foder för att göra detta mera närande l. begärligt. Boskapen (måste) öfver vintern lefva mäst af halm, hvartil de förmögnare bestå litet gruta. Porthan 5: 195(1777). Kornet ger jag åt min häst och slår råg på som gruta. Hertzberg Päivärinta 3: 107(1886). — jfr SÄDES-GRUTA.
5) (i Finl., vard.) vad som ger mat kraft o. näringsvärde. Juslenius 110(1745). Det var ingen gruta i det du gav mig att äta. Bergroth FinlSv. 315(1917).
Ssg: (4) GRUT-DRICKA, n. (i Finl. i bygdemålsfärgat spr.) med mjöl blandat hett vatten som gives åt mjölkande kor, i sht efter det de kalvat. Zilliacus Aho Panu 362(1898).
