[sv. dial. gråna, giva från sig ett dovt ljud (ss. då man bultar på en tom tunna); sannol. urspr. ljudhärmande]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) ljuda dovt; giva ett dovt l. dånande genljud, eka; skalla, ”runga”. Roman Holbg 56(1746). Plötsligen ”grånade” i skogen ett: Uh-hu. Törneros Brev 1: 31(1824; uppl. 1925). (Han) predikade .. så det grånade i kyrkan. EWigström(c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 325. Karlfeldt FlPom. 30(1906).
Särsk. förb.: GRÅNA UT10 4. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) upphöra att ljuda dovt l. att giva ett dovt l. dånande genljud. Strindberg Skärk. 85(1888).
SAOB
