GRÄBBA gräb3a2 (jfr anm. nedan), f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(grebba 1679—1889. gräbba c. 1750—1925. Anm. Skrivningen grebb- återger åtminstone delvis (ett i vissa dial. alltjämt förekommande) uttal med e-ljud)
Etymologi
[y. fsv. (Cod. Upps. C 20 3) grebba, ”mulier complexibus apta”, sv. dial. gräbba, (tjänste)flicka, motsv. nor. grebba, grov o. barsk kvinna; jfr sv. dial. gräbbe, gosse; avledn. av GRABB. Formen grebba torde dock åtminstone delvis utgå från ett äldre gribba, föreliggande i sv. dial. gribba, grebba (i formen gribba uppgivet från Smål. o. Blek. redan av Spegel(1712)), ä. d. gribbe, d. dial. (Bornh.) gribba, grebba, gröbba, (tjänste)flicka, nor. gribba, ful, stor o. grov gammal kvinna, besläktat med sv. dial. (Finl.) gribbog, stygg, ondsint, nor. gribben, ful, med grova drag; av ovisst urspr.]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) flicka, tjänsteflicka. Piga i Vplänska språket, säges på Smålenska Grebba. Rudbeck Atl. 1: 69(1679). Linné Diet. 1: 151(c. 1750; anfört fr. Småland). Grebban .. (är) en flicka emellan 10 och 14 års ålder. Lönqvist Bara 6(1775). Östergren(1925; angivet ss. förekommande i vissa trakter i talspr. samt ss. folkligt).
Ssg: GRÄBBE-BARN. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) flickebarn, ung flicka. Böttiger 3: 23(1843, 1858).
