GRÖTMYNDIG grø3t~myn2dig, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[möjl. av ett icke uppvisat nt. grootmündig (jfr holl. grootmond, person med stor mun), av groot, stor, mnt. grōt (se GROTT, adj.), samt en avledn. till mund, mun (se MUN); i så fall eg.: ”stor i munnen”, jfr språkprofvet 1728; i sv. anslutet till GRÖT o. MYNDIG; jfr d. grødmyndig, ävensom nt. grootmödig, högmodig, stolt]
(ngt vard.) om person, äv. sätt att uppträda, ton o. d.: självtaget myndig l. befallande, övermodig, (dum)dryg, ”viktig”; äv. (numera knappast br.) i uttr. göra sig grötmyndig (över ngn), vilja spela herre (över ngn). (Spåmän) som giorde sigh medh sin bedrägelige Konst så store och Grötmyndige. Lindschöld Gen. A 4 a (1669). En viss grötmyndig och stormunter lärare. Lundberg Paulson Erasmus 202 (1728; nylat. orig.: gloriosus theologus). Serenius (1741). Så grötmyndigt och afgörande dömmer mannen i Vinterbladet. Palmblad Norige Bih. 45 (1847). Siwertz Varuh. 218 (1926).
Avledn.: GRÖTMYNDIGHET, r. l. f. (ngt vard.) Nordforss (1805). LfF 1896, s. 131. jfr: Hans Grötmyndighet lärer således finna, att (osv.). Kexél 1: 93 (1788; hånfullt yttrat av en kammarjungfru till en betjänt).
SAOB
