SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GUDOMLIGHET gɯdωm4lig~he1t, i Sveal. äv. 030~2, sällan gɯ3~dωm2lighet l. gɯ3d~ (gudo´m-lighet Weste), r. l. f. ((†) m. i bet. GUD III Boström Propæd. 15 (1851)); best. -en; pl. i bet. 2, 3 -er.
Ordformer
(guddom- GR 26: 165 (1556), Lindfors (1815). gudom- RA 1: 347 (1544) osv. -doml- RA 1: 347 (1544) osv. -domel- UrkFinlÖ I. 2: 44 (1597), Cellarius (1699, 1729))
Etymologi
[jfr d. guddommelighed]
sbst. till GUDOMLIG; jfr GUDOM.
1) abstr.: egenskapen att vara gudomlig, gudomligt väsen, gudomlig natur. En Gudh, Gudh Fader, Son och then Helige anda, the helige trefaldighet, uthi en gudomlighet. RA 1: 347 (1544). Christi Gudomlighet. Ödmann StrFörs. II. 1: 156 (1803). Sundén (1885). — särsk.
a) i sht i sg. best.; konkret: det gudomliga väsendet, det gudomliga, gud (se d. o. I o. III); vid polyteistisk uppfattning ofta sammanfattande benämning för: gudarna; äv. (under den neologiska tiden, numera knappast br.) ss. omskrivande benämning för: Gud (se d. o. II). Hvad är diupare, än hafvet? frågade han. Jag svarade efter Biblen, at det voro Gudomligheten. Dalin Arg. 1: 301 (1733, 1754) [jfr Job 11: 8]. Lehnberg Pred. 1: 2 (c. 1800). Den absoluta anden (blir enl. den idealistiska empirismen) en opersonlig gudomlighet. Boström 2: 210 (1840). Lundegård Prom. 1: 28 (1893).
b) gudomligt ursprung, gudomlig beskaffenhet. Tron .. måste bära vittnesbörd med sig sjelf om sin inre gudomlighet. Geijer I. 5: 105 (1811). Han höjer sig från mänsklighet / Till evig, hög gudomlighet. VLitt. 2: 369 (1902).
c) (†) ngt gudomligt, undervärk. Så hölts .. / Det för en half Gudomlighet, / Hwad honom ytterst hände. Brenner Dikt. 1: 140 (1699, 1713).
2) gudaväsen, gud (se d. o. I); äv. i utvidgad l. bildl. anv. Dalin Hist. 1: 116 (1747). Glömskan är de lyckligas gudomlighet. Tegnér (WB) 7: 180 (1835). Romarnes inhemska gudomligheter äro .. blotta personificationer. Lysander RomLittH 204 (1858). Denna sal (dvs. godtemplarsalen), hvars enda gudomlighet var nykterheten. Roos Skugg. 203 (1891). — jfr DÖDS-, HALV-, JORD-, LJUS-, NATUR-, SKYDDS-, SOL-, VATTEN-, VÄXTLIGHETS-GUDOMLIGHET m. fl. — särsk. [jfr GUD I j] (numera ngt skämts.) bildl. om person som är föremål för ngns ”tillbedjan” l. dyrkan. Wallin Vitt. 1: 4 (1805). Sedan flögo hans tankar till hans lilla gudomlighet på Strand. Carlén Ensl. 1: 209 (1846).
3) (numera knappast br.) till GUDOMLIG 5: ngt utomordentligt l. sublimt. Kellgren (SVS) 6: 150 (1786). I Frankrike tilbeder man .. (sin konung) och gör af sjelfva dess svagheter Gudomligheter. Lanærus Försök 81 (1788).
Spoiler title
Spoiler content