GYTTER jyt4er, n.; best. -ret.
1) (†) till GYTTRA, v. 2: konglomerat, konkrement. Linné SystNat. 186 (1748; ss. sv. benämning på ordningen Concreta, innefattande stenarter som enl. Linnés uppfattning uppstått gm konglomeration).
2) (Anm. Ordet tyckes först på senare tid ha nått större bruklighet) till GYTTRA, v. 3: oredig anhopning l. massa (av ngt), ngt som är hopgyttrat, virrvarr, gyttring. De stora Musslor .., med måssa och annat gytter beväxte, äro de bäste. VetAH 1762, s. 68. Schück Rom 2: 62 (1914). Detta eländiga gytter av kåkar, över vilka själva aftonrodnaden tycktes solkig och halvrutten. Siwertz Sel. 2: 148 (1920). Eller ock blir andra kammaren ett gytter av olika grupper och intressen. Östergren (1926). — jfr HUS-GYTTER.
