GÖ jø4, n.; best. -et l. -t.
Etymologi
[sv. dial. gö (Götal.), gåj (Gotl.), go (Öl.); till GÖ(A), v.]
(starkt bygdemålsfärgat i södra Sv. o. Norrl., föga br.) (hund)-skall; äv. bildl.: skrål, skrän, oljud, olåt, oväsen. Stormor nere i gården hörde .. det kusliga göet från bröllopsgården. Högberg Storf. 220 (1915).
SAOB
