HASPA has3pa2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er BoupptVäxjö 1800).
Etymologi
[sv. dial. haspa, garnvinda o. d.; jfr d. haspe, hasp, garnvinda, mnt. haspe, ä. nt. hasp, garnvinda, fht. haspa, trådbunt, mht. o. t. haspe, garnvinda, feng. hæpse, hæsp, garnvinda, eng. hasp, samt, med annat stamslut o. i-omljud, nor. dial. o. isl. hespa, mht. hespe; av ovisst urspr., möjl. sammanhörande med HASP. Ordet är i sv. möjl. lånat från mnt. — Jfr HASPEL, sbst.1]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) inrättning varpå spunnet garn vindas upp, då det avvindas från spinnrockens rulle; förr äv.: bom å vävstol varpå det färdigvävda tyget upprullas; jfr HASPEL, sbst.1 1 o. 2. Möller 1: 442 (1745). Till en fullständig hemgift hörde .. en nystvinda, en haspa (osv.). Bruzelius AllmogL 65 (1876). — jfr GARN-HASPA.
SAOB
