publicerad: 1930
HEJ häj4, interj. o. sbst.1 n.; ss. sbst. best. -et; pl. =.
Ordformer
(hej (hei, heij, hey) 1526 osv. häj (häy) 1621—1896)
Etymologi
[jfr fnor. hei, d. hej, holl., mht. o. t. hei, eng. hey, ävensom lat. hei (ei). Jfr Ideforss PrimInterj. 1: 229 ff., 292 ff. (1928)]
I. interj.
1) ss. uttr. för känslor o. sinnesrörelser av olika slag. — särsk.
a) ss. uttr. för glädje, munterhet l. belåtenhet: hurra; ofta i vissa sammanställningar, ss. hej (och) hopp, hej och hi, hej lirum hej larum, för hi och (för) hej o. d., förr äv. hej vivat, hej lustig o. d. Fienden sägher om idher, Hey, the fasta berghen äro nu wår. Hes. 36: 2 (Bib. 1541). Hey, Viuat! Lycka, Lijf, och långt Lijf, wår Hieltinna! Stiernhielm Jub. 150 (1644, 1668). Heij lustig, nu är iag glader. VDAkt. 1735, nr 616. Hej, hvad lifvet / Ändå är lustigt! Atterbom LÖ 1: 174 (1824). Hej och hopp, i dag ha vi skollof. Topelius Läsn. 2: 102 (1866). Häj, dunkom, så länge vi lefvom! Bondeson Visb. 1: 272 (i visa upptecknad c. 1895). — jfr TJO-HEJ.
b) (†) ss. uttr. för glad överraskning, häpenhet o. d.: å. Merck hwadh är I krubbon lagdt / Heÿ är eÿ ther Gudz son föruist. Visb. 2: 5 (c. 1600).
c) (†) ss. uttr. för beslutsamhet: se så, nåväl. (Den förlorade sonen sade:) Hey iach går til min fader igen. Ps. 1536, s. 12. Hey lät oss gå heem. Sus. 13 (Bib. 1541).
d) (†) ss. uttr. för protest l. otålighet l. ogillande l. förebråelse l. varning o. d.: asch, fy, nej, tvi, usch; stundom upprepat. Hey huadh hafuom wij med tigh Iesu Nazarene? Luk. 4: 34 (NT 1526; grek.: ἒα; Luther: Halt). Hey, hwadh är thet för itt slemt maneer. Brasck FörlSon. F 4 b (1645). Hej, hej! ordade åter den välförståndige Petrus, / Icke dock så. Runeberg 1: 77 (1832).
2) ss. anrop, lystrings- l. hälsningsord.
a) ss. anrop l. utrop varmed man hejdande l. uppmuntrande l. frågande o. d. påkallar ngns uppmärksamhet l. deltager i ngns förehavande: hallå, hör, nå, se så; äv. (numera föga br.) i förb. hej ho. Hålla, hey, löp ey så fort. NHolgeri Troijenb. A 8 a (1632). Hej, spelman, skynda dej! Bellman 3: 17 (1790). Hej Tomtegubbar slå nu i, / Och lät oss lustiga vara! Lovén Folkl. 84 (1847). Hej ho, käre bröder / af Bellman i norr. Fröding Reconval. 29 (c. 1908). Hej, lille man, skrek fänrik Brobeck, — vart ska du ta vägen? Hemmer Kokko 82 (1920).
b) ss. allmänt lystringsord med större l. mindre krav på intresse för l. deltagande i den ropandes glädje (övergående i bet. 1 a): hör, se, o; stundom upprepat. Och säger hoo hälst på migh seer, / Hey, der danser een Cavaleer! Brasck FörlSon. D 4 b (1645). Bellman SkrNS 1: 31 (c. 1770). Ulv Gudmarsson .. svarade: ”.. Hej, hej, mor! Hon skall kunna dansa med mig, tills solen rinner opp.” Heidenstam Svensk. 1: 192 (1908).
c) (inom vissa kretsar, vard.) ss. hälsningsord. (Öhlström) Gick från winet, / .. Mötte Swijnet / Och skrek hey, go dag Camrat. Runius Dud. 3: 34 (c. 1710). Tegnér (WB) 2: 419 (1812). När han fick se (honom) .. gallhojade (han): — Hej på dej! Öberg Son. 173 (1905). Östergren (1927).
II. sbst.
1) uttrycket ”hej”.
a) motsv. I 1 a. Med ett hej och ett ho och ett hej lolilo. Hagberg Shaksp. 6: 394 (1849). Det var tjoh! det var hopp! det var hej! Fröding Guit. 41 (1891). Högberg Storf. 213 (1915). — särsk. i ordspr. man skall inte ropa hej, förrän man är (l. kommit) över bäcken, se BÄCK, sbst.1 a.
b) motsv. I 2. (Medlemmarna av Götiska förbundet) kallade .. sig sjelfva Göter .. samt helsade hvarandra med ett handslag, åtföljdt af ett hej! Ljunggren SVH 4: 257 (1888); jfr I 2 c.
2) fart, ”fläng”; numera bl. (vard.) i vissa förb. o. uttr., ss. i flygande hej, i ett hej, äv. det går som ett hej o. d. Skrifva (en dikt) .. i flygande hej. CFDahlgren (1823) hos Thomander TankLöj. 105. En dag blef hej i prestegården. Topelius Läsn. 4: 232 (1871).
3) [jfr nt. heidans] (†) i uttr. låta käppen, daggen o. d. dansa hej på ngns rygg o. d., giva ngn aga, smörj; jfr DANSA 5 d δ. Packa ni er hem .., eller skall min dagg dansa hej på edra ryggar. CIHallman 338 (1778).
Ssg: (III) HEJ-DUNDRANDE0302, p. adj. (vard.) dundrande (se DUNDRA 5 b), överdådig (vanl. om kalas o. d.). Bremer Brev 1: 319 (1834). Ett hejdundrande kalas hos Landshöfdingen. Wingård Minn. 1: 43 (1846). För då (dvs. då han har prästrocken på) är han prost från topp till tå / och det en hejdundrande prost ändå. Fröding Guit. 29 (1891). En hejdundrande hufvudvärk. GHT 1898, nr 257 A, s. 4. jfr (†): (Ärtmjölspannkakor) varma som hejdundrande (dvs. ”som tusan”). Blanche Jernbär. 10 (1847).
Avledn.: HEJA, v.1, se d. o. —
HEJIG, adj. (i kotterispr., starkt vard.) till I 1 a: glad o. hurtig, ”klämmig”. En hejig sjömansvisa. Nordström Piga 114 (1914). Hejiga grabbar från det lilla samhällets fabrik. SDS 1929, nr 222, s. 6.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content