HELM häl4m, sbst.1, l. ELM äl4m, r. (l. m.); best. -en.
Etymologi
[jfr d. hjælme, hjælm, helm(e), halm, nt. helm, helmet, helmt, holl. helm, halm, eng. helm. Ordet, som i sv. snarast torde vara lånat från nt. l. holl., är möjl. identiskt med HALM, men kan också tänkas vara ombildat av mlat. elymus, gr. ἒλυμος, en art hirs]
(i vissa trakter o. bot.) det i flygsand växande gräset Elymus arenarius Lin., strandhavre, strandråg; äv. om andra gräs med samma växtsätt o. växtplats. Rothof 428 (1762; om Psamma arenaria Lin.). Wahlenberg FlSv. 79 (1824; om Elymus; namnet angivet ss. användt av sjömän). Fries Ordb. (c. 1870; om Elymus).
