[jfr (ä.) d., (ä.) t. o. (ä.) eng. hola, holla, fr. holà; av omtvistat urspr.; jfr HALLÅ;de sv. formerna torde i stor utsträckning vara lånade från i sht t. o. fr. Se för övr. Ideforss PrimInterj. 1: 299 f. o. 302 ff. (1928)]
I. interj.
1) (†) ss. uttr. för vissa känslor o. sinnestillstånd l. sinnesrörelser.
a) ss. uttr. för (uppsluppen) glädje l. munterhet: hurra, hej; äv. i förb. med andra interj. Hwip hålla! nu hafuer iagh wäll bestält / Det min herre haar migh befält. Asteropherus 43(1609). Hollah! Dök flötet under? Topelius Ljungbl. 73(1846, 1860); jfr b.
b) ss. uttr. för överraskning: åhå, ser man på, vad nu. Holla! Hwad är thenne för en Gilliare? / Löpa Gossar här med Skägg? Stiernhielm Cup. 8(1649, 1668; yttrat av två satyrer om Cupido). Wallengren Ensam 229(1893).
2) (numera knappast br.) ss. anrops- l. lystringsord, i syfte att påkalla ngns uppmärksamhet; hallå, hör på, hör hit; ofta i förb. med andra interj.; förr äv. med tillrättavisande, avvärjande l. tillbakahållande bibet.: se så, vänta, håll, stopp. Hålla, hey, löp ey så fort. NHolgeri Troijenb. A 8 a(1632). Härkullers frände .. sade en gång til Härkuller: hålla, frände, intet så ifrigt. Dalin Vitt. II. 6: 114(1740). Det knackar på hans dörr. ”Holla, hvem der?” Snoilsky 2: 51(1881). Östergren(1927; angivet ss. mindre vanl. än hallå l. ohoj).
II. sbst.: ropet l. uttrycket ”holla”. — särsk. (†) motsv. I 1 a. I supbröder all, / Med hwipp hey med holla gee samptligen skall. Lindschöld Gen. E 1 b(1669).
SAOB
