SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HUK 4k, sbst.2, r. l. m.; best. (†) -en (RP 6: 349 (1636), VetAH 1768, s. 28).
Etymologi
[jfr d. (paa) hug, nor. dial. (paa) huk, nt. (in de) huk; till HUKA, v. — jfr HURK]
i uttr. (sitta, sätta sig o. d.) på huk, förr äv. på huken, (sitta osv.) i hukande ställning (se HUKA, v. 1), hukande, nedhukad; äv.: hopkrupen; äv., om djur, i hopkrupen ställning, färdig till anfall. Turcæ (dvs. turkarna) på huksitta. Linné Diet. 1: 36 (c. 1750). När det (dvs. djuret) fick mat, satte det sig på huken, hölt maten med framfötterne såsom en Ickorn. Dens. i VetAH 1768, s. 28. Vi gingo på huk eller kröpo mellan grushögarna i en kasematt. Hedin Pol 1: 453 (1911). Han satte sig på huk. Siwertz Sel. 1: 77 (1920). Katten ligger på huk. Bolander ManNas. 18 (1925). — särsk. (†) bildl., i uttr. komma l. komma ngn på huken, komma resp. bringa ngn i ett svårt läge, ”på knä”, ”på kneken”. Skjepscompagniet kom och borgerskapet på huken. RP 6: 349 (1636). (Sv.) Kåmma på huken, (lat.) Ad incitas redigi. Schultze Ordb. 1981 (c. 1755).
Ssgr: HUK-LÄGE. arkeol. i uttr. i hukläge, i hukad ställning (med uppdragna ben). Graven hade skelettet i hukläge. Fornv. 1929, s. 82.
-SITTANDE, p. adj. idrott. sittande på huk. Balck Idr. 3: 198 (1888). I huksittande ställning. IdrBibl. 3: 47 (1918).
-STÄLLNING. idrott. hukande ställning. Hoppning jemföttes vexlande med hukställning. TIdr. 1882, s. 210. Östergren (1928; angivet ss. sällsynt form).
Spoiler title
Spoiler content