HUNGRIG huŋ3rig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[fsv. hungrogher, avledn. av HUNGER; jfr dan. o. t. hungrig, eng. hungry]
1) motsv. HUNGER 1: som känner hunger, som känner behov av o. begär efter föda; stundom närmande sig till l. övergående i bet.: (ut)-svulten (jfr HUNGER 3); äv. om mage: som kräver l. ”skriker efter” mat; äv. om utseende, blick o. d.: som tyder på l. vittnar om hunger; ss. adv. i uttr. äta o. d. hungrigt stundom: äta glupskt, ivrigt, ”girigt”, ”snålt”. Börja känna sig hungrig. Hungrig som en varg. Gå hungrig från bordet. Mat. 25: 35 (NT 1526). Tu brukar brödhet när tu äst hungrogh, at thz skal tiena tinom lekamen och hungroga magha. OPetri 1Post. 9 b (1528). När man är hungrugh, så smakar math wäll. VDAkt. 1680, nr 26. Mariana .. går ut när hon får se Nordengren äta så hungrigt. Björn Vestind. 46 (1791). Den Cassius har en mager, hungrig uppsyn. Hagberg Shaksp. 12: 14 (1851). Ögonens hungriga uttryck (hos en tiggare). Lundegård Tit. 333 (1892). Bergman LBrenn. 259 (1928).
2) bildl., motsv. HUNGER 2: lysten, begärlig, längtande, fiken; ofta med prep. efter, äv. på; stundom: glupsk, ”girig”, ”snål”. Ingen skal anamma thetta sacramentit vtan een hungrogh siel, then sina synder kenner. OPetri Hb. D 4 b (1529). Jag fant min Själ hungrig efter sanning. Nordenflycht QT 1748—50, s. 3. Jag är hungrig på .. biografier. Bremer Brev 1: 345 (1835). Olle .. kastade hungriga blickar på den underbara boken. Strindberg RödaR 42 (1879). En lång hungrig låga steg genast, gul och rykande, ur det kådiga träet. Vinterg. 1894, s. 37. Blomberg Uvd. 43 (1917). — jfr LÄS-, MAKT-, NÅDE-, PROFIT-, SPRIT-HUNGRIG m. fl.
SAOB
