HÄMMARE häm3are2, sbst.1, om person m., om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
(tillf.; jfr dock slutet) person l. sak som hämmar l. hejdar osv. ngt. Serenius (1734; under queller). Kärlek är fjättrare, / hat är fjättrare, / hämmare, hindrare, black om fot. Bergman TrAllt 26 (1931). — särsk. (i Finl.) till HÄMMA a: broms. Ikonen (1889). jfr REKYL-HÄMMARE.
SAOB
