HÄNSE, v., pres. sg. -ser, p. pr. -seende, p. pf. -sedd. vbalsbst. -SEENDE (se d. o.).
Etymologi
[jfr d. hense, t. hinsehen; till HÄN 1 b o. SE. — Jfr HÄNSIKT]
1) se hän (till ngt); anträffat bl. i bildl. anv. Några få rena och klara idéer, till hvilka man kan hänse .. såsom till de Hermes-stoder, med hvilka den stora öppna vägen i Grekland var betecknad. Franzén Minnest. 2: 24 (1822).
2) taga i betraktande, fästa avseende vid, lägga vikt på, fästa sig vid, taga hänsyn till; med obj. l. härmed likvärdig bestämning inledd av prep. på. Hvilket och höglofl. Kongl: Commercie-Collegium .. lärer hänse. Ambrosiani DokumPprsbr. 35 (i handl. fr. 1757). Ur de bättre af allmogens qväden ännu i dag möter oss, så vidt man hänser på det rent nationala, samma sinnesstämning, som lifvar Asarnes och medeltids-riddarnes sånger. Atterbom i PoetK 1816, s. XXXIII. Franzén Skald. 7: 263 (1834).
3) hava för avsikt att använda (ngt för ngt ändamål), avse (ngt för ngt). De medel .., igenom hwilcka de till Riksens förswar och säkerhet hänsedde högst angelägne usus, behörigen måtte kunna fortsättias. Stiernman Com. 4: 195 (1679).
4) hänsyfta på l. hava relation till. Smaken (kan) i många händelser användas såsom ett medel att sinsimellan åtskilja olika kroppar, ehuru han synes mera bestämd för andra på Subjecterne hänseende ändamål. Ekman Jakob 32 (1822).
