HÄRUR4~1 l. 04, i sht förr äv. HÄRUTUR4~01 l. 104, adv.
1) i lokal bem.: (ut) ur denna l. detta osv., (ut) härifrån; förr äv. med omedelbart följande lokalbeteckning l. dyl.; äv. bildl. Idag flytter jag härutur mitt quarteer och dijt. Ekeblad Bref 1: 359 (1654; rättat efter hskr.). Blott han komme lyckligt härur (dvs. ur den farliga belägenheten). Snoilsky 2: 76 (1881).
2) (i sht i skriftspr.) i fråga om att ngt hämtas från l. härledes ur ngt l. i fråga om härkomst, upprinnelse, upphov o. d. ur ngt: härifrån, härav. Härur kan inhämtas att (osv.). Härur kan ingen slutsats dragas. Lind 1: 934 (1749). Härutur flöto många olägenheter. Dalin (1852). Cannelin (1921). —
