IGJUTA i3~jɯ2ta, v. -er, -göt, -göto, -gjutit, -gjuten; se för övrigt GJUTA, v. vbalsbst. -ANDE, -NING.
(i sht i fackspr.; i fråga om bruklighet jfr för övrigt anm. sp. 38) gjuta (ngt) i (ngt); äv.: gm gjutning fylla (ngt l. sprickorna o. d. i ngt). Man har, såsom bekant är, några år bortåt försökt genom sammanklamring och igjutning laga spruckna ringklockor (dvs. kyrkklockor). Brunius Resa 1838 193 (1839). En del af dessa formar hafva en öppning för massans igjutning. Grafström Kond. 82 (1892).
