IMPULSIV im1pulsi4v, äv. im3pul~si2v l. 40~1, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. impulsiv, eng. impulsive, fr. impulsif (f. -ive); av mlat. impulsivus (i bet. 1), av p. pf.-stammen i lat. impellere (se IMPULS). I bet. 2 föreligger anslutning till IMPULS 4]
1) (†; se dock slutet) drivande, tvingande. Samma impulsive orsaker (äro) icke nu (för Frankrike) .. att gåå Swerige så effective medh penninger tillhanda. RARP 8: 180 (1660). — särsk. (fullt br.) filos. Vannérus WundtPsyk. 150 (1896). Ju flera upplysningar och föreställningar, som kunna bibringas, utan att föreskriften blir mindre impulsiv, dess bättre. Larsson Stud. 124 (1899).
2) adj. till IMPULS 4; om person l. ngns sinne, natur o. d.: som låter leda sig av impulser o. känslostämningar, lättrörd o. oberäknelig; äv. i överförd anv.: som röjer l. är utmärkande för en impulsiv natur. Verd. 1888, s. 270. (Lord Cromer) anser, att .. (Gordon) var .. alltför vexlande och impulsiv för att kunna med kallblodig besinning utföra något. PT 1909, nr 71 A, s. 3. Han räckte henne med en impulsiv rörelse handen. Bergman JoH 277 (1926). Böök 4Sekl. 142 (1927).
