SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
INBITA in3~bi2ta, v. -er, -bet, -beto, -bitit, -biten; se för övr. BITA. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr d. indbide, holl. inbijten, t. einbeissen; av IN o. BITA]
(i fråga om bruklighet jfr anm. sp. 274) — jfr BITA IN.
1) refl., förr äv. i pass. med intr. bet.: tränga in (i ngt) o. häfta vid, bita sig in l. fast; ofta bildl.: inrota sig, vinna insteg l. fotfäste (i ngt); jfr BITA I 2. Affguderij som sich så fast rotat och inbitit haffuer j menniskios hierta. LPetri Wijgd. C 5 a (1538). BOlavi 12 b (1578; i eg. bet.). All oordningh som Elliest i Församblingen kunde inbijtas. VDAkt. 1680, nr 134. Stockholmarens sätt, att för alla kön bruka -a .. har allt mer inbitit sig i skrift. Rydqvist SSL 2: 460 (1860). Cavallin (1875). — särsk. i p. pf., ofta i mer l. mindre adjektivisk anv.
a) som bitit sig in l. fast i ngt.
α) om sak: ingrodd, inpyrd (i ngt); ofta bildl. om egenskap, vana, känsla o. d.: inrotad, invuxen. En inbiten fläck. Inbiten lättja. OPetri Sal. A 2 b (1535; bildl.). Skulle linnet länge legat och (den utspillda) Pontacken vara inbiten, så (osv.). Warg 704 (1755). En så obehaglig som inbeten vana, att skrifva fint. Nyrén Charakt. 14 (c. 1765). En pestartad stank .. är så inbiten att knappt de friska vindarne förmå rensa luften. Carlén Rosen 47 (1842). Med sin inbitna uppriktighet sade hon människorna vad hon tänkte om dem. Petri Ouchterlony 322 (1924). — särsk. (†) i uttr. inbiten med ngn, ingrodd l. inrotad i ngn. Skalkheten ähr så inbitin medh honom. Axehielm (c. 1630; under bita).
β) (föga br.) i uttr. inbiten i ngt, bildl. om person: inrotad, invuxen, invand i ngt. Alle i ondskan inbitne Duellister. Isogæus Segersk. 826 (c. 1700). Bägge äro så inbitna i sitt maner, att det stundom kommer över dem i misshugg. Högberg Frib. 144 (1910).
b) i uttr. inbiten av, förr äv. med ngt, vari ngt bitit sig in; genompyrd av l. med ngt.
α) (numera föga br.) om sak o. d. (Sillen är) medh Saltet inbittin worden. Sigfridi F 8 a (1619). En swarffwadt Knap vtaff Enebärs trä, eller Eketrä, inbitidt aff Enebärs Olio. L. Paulinus Gothus Pest. 75 b (1623). Linnet nötes fullt ut så mycket genom att ligga orent och blifva ”inbitet” af smuts, som af att tvättas. Langlet Husm. 601 (1884).
β) (†) bildl. om person (jfr c): genomträngd l. uppfylld av ngt. För deras tredsko och olydno skull, den de nu hierteligen äro inbitne med. VDAkt. 1652, nr 132. Pärlefiskare, inbitne af begär til vinst. Roman Holbg 113 (1746). Björnståhl Resa 3: 51 (1778).
c) (vard.) ss. bestämning till sbst. betecknande person med viss egenskap l. värksamhet o. d.: som envist håller fast vid sina vanor l. åsikter o. d.; inpiskad, ”oförbätterlig”; stundom: ”äkta”, genuin. En inbiten egoist. SvLittFT 1836, sp. 232. En inbiten gotlänning. Landsm. 1: 350 (1879). En inbiten ungkarl. AB 1889, nr 266, s. 3. Inbitna rökare. SvD(A) 1929, nr 95, s. 10.
2) [jfr motsv. anv. i holl.] (i fackspr.) (vid etsning) medelst syror framkalla (en valör på en plåt), etsa in; jfr BITA I 2 h α. (Behandling med outspädd salpetersyra) användes endast till inbitandet af de sista kraftigaste valörerna i den under arbete varande plåten. 2NF 5: 864 (1906).
3) (föga br.) medelst bitande (se BITA I 4) åstadkomma (märke o. d. hos ngn l. ngt). Österling Lärosp. 225 (1724). Detta rysliga märke, Djefvulen sjelf inbitit i hennes panna. Rydberg Frib. 226 (1857). — särsk. ss. vbalsbst. -ning med konkret bet.: om bett påminnande märke l. inskärning. Frukten (dvs. paradisäpplet) är äggrund eller päronformig .. med många oregelbundna inbitningar i det tjocka skalet. NF 1: 117 (1875).
4) eg.: bitande äta o. svälja (ngt); bildl.
a) ”svälja” (en skymf, förtret, förebråelse o. d.), ”bita i sig”; numera bl. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om känsla o. d.: tillbakahållen, undertryckt. Hustrun tijger stilla och inbijter denna Skijmpffen. Hoorn Jordg. 1: 33 (1697). Af all inbiten harm må hiertat mitt förtvina. Palmfelt Molière 25 (1738). Det var något allt för mörkt och inbitet i rösten. Siwertz Sel. 1: 173 (1920).
b) (föga br.) i p. pf. i adjektivisk anv., om person: trotsigt sluten, tystlåten, inbunden. Dödsfiender — af den där stumma, inbitna sorten, som aldrig växla ett ord. Lundegård Prom. 2: 96 (1893). Ju längre det led .. på natten dess mer blev den ene hårt inbiten och den andre fritt kringsvävande. Siwertz JoDr. 49 (1928).
Spoiler title
Spoiler content