INGIFTA in3~jif2ta, v. -er, -gifte, -gift, -gift; se för övr. GIFTA, v.2
1) gifta bort (en person) så att han kommer in (i en släkt); nästan bl. i pass. (särsk. i p. pf.); i p. pf. äv.: som gift sig in (i en släkt). Fernow Värmel. 768 (1779). Drakesläkterna (ha) ej varit ingifta i hvarandra. KKD 7: XI (1912). Då min farbrors enda dotter ingiftes i den ansedda riksdagsmannasläkten. Aldén Hemma 28 (1927). Med 1700-talet går Torpa ur Stenbocksätten till ingifta släkter. SvKulturb. 5—6: 178 (1930).
2) (numera bl. tillf.) i p. pf.: som gm giftermål (ingifte i en släkt) blivit bosatt o. hemmahörande (ngnstädes). Thesligis och om her .. fremmande folk inkommer med nogon forstinne then her kan hende vardha ingifft. G1R 4: 213 (1527). Wtlenningar som .. äre i landitt .. ingiffthe. Därs. 6: 151 (1529). (Han) är .. ingift i trakten. SvD 27/11 1932, Söndagsbil. s. 22.
3) (†) i pass.: gm giftermål göras delaktig (i ett arv). Theras fäderne, deruthinnan Frågaren aldrigh kunde ingiftas. BoupptSthm 4/6 1659.
