SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
INSTRUMENTERA in1strɯmänte4ra l. -u-, l. 01—, l. -men-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, ävensom INSTRUMENTATION (se avledn.).
Etymologi
[jfr t. instrumentieren, eng. instrument, fr. instrumenter; avledn. till INSTRUMENT]
1) (i fackspr.) motsv. INSTRUMENT 1 a; ss. vbalsbst. -ing, utrustande med instrument. Jämsides med fartygsartilleriets utveckling har .. den för artillerieldledningen erforderliga instrumenteringen fortgått. VFl. 1922, s. 15. — särsk. tekn. konkret: instrumentutrustning; nästan bl. ss. sammanfattande benämning på de (från instrumenttavlan skötta) kopplings-, kontroll-, mät- o. skyddsinstrument som äro erforderliga för drivandet av en elektrisk (högspännings)-anläggning; äv. i utvidgad anv., om de (från instrumentbrädan skötta) instrument som äro erforderliga för framdrivandet av en automobil, flygmaskin o. d. TT 1891, s. 81. Därs. 1894, M. s. 22. FlygHb. 11 (1921). Är (vid ett sågvärk) drivkraften elektrisk, äro erforderliga generatorer samt instrumentering uppställda i särskild kraftstation vid sidan av såghuset. HbSkogstekn. 442 (1922).
2) (enst., †) motsv. INSTRUMENT 1 b: begagna kirurgiska instrument. Kom, jag är tillreds, min hjertans Ousmouks, operera, instrumentera, amputera, jag lemnar mig hel och hållen i dina händer. Kexél 2: 15 (1781).
3) mus. motsv. INSTRUMENT 3: vid komposition fördela ett musikstyckes (särsk. ett orkestervärks) olika stämmor på olika instrument i (symfoni o. d.); äv. abs.; jfr ORKESTRERA; ofta (i sht ss. vbalsbst. -ing) med särskild tanke på den konst l. skicklighet varmed denna fördelning skett; äv.: arrangera (sångstycke o. d.) för enbart instrument l. (komposition för ett l. flera soloinstrument) för orkester. Instrumenteringen är i hela simfonien beundransvärdt lyckad. Geijer I. 8: 37 (1832). Åren 1788—90 instrumenterade Mozart flera Händelska oratorier. Bauck 1MusH 149 (1862). Leander (har) för såväl horn- som strängorkester instrumenterat inemot 600 musikstycken. FinBiogrHb. 1300 (1899). Jeanson (o. Rabe) 1: 117 (1927). — bildl. (I Tegnérs Krigssångo. Svea) arbetar en hel orkester med rik instrumentering. Mjöberg Stilstud. 50 (1911).
Ssg (till 3; mus.): INSTRUMENTERINGS-KONST. PT 1897, nr 265 A, s. 3.
Avledn.: INSTRUMENTATION, r. (l. f.). [jfr t. o. fr. instrumentation] mus. till 3: instrumentering; äv. konkretare. Gynther ConvHlex. (1846). Beethovens .. ädla instrumentation. SvT 1852, nr 178, s. 3. Lärare .. i .. kontrapunkt, komposition och instrumentation. SFS 1926, s. 565. bildl. (Diktionen är i Runebergs Wilhelm von Schwerin) utsökt konstnärlig, om än den icke har den praktfulla instrumentationen i ’Döbeln vid Jutas'. Söderhjelm Runebg 2: 378 (1906).
Ssgr: instrumentations-effekt. jfr EFFEKT 3 a (α); vanl. i pl. PT 1899, nr 102 A, s. 3. SDS 1929, nr 64, s. 5.
-konst.
-lära, r. l. f. NF 7: 722 (1883). Instrumentationsläran ger anvisning om de skilda instrumentens tekniska resurser samt kombinationsmöjligheter med andra instrument. BonnierKL (1924).
Spoiler title
Spoiler content