INTERREGNUM in1teräŋ3num2 l. 1040, n.; i best. anv. utan slutartikel.
Etymologi
[av lat. interregnum, tronledighet, mellanregering; av inter (se INTER-) o. regnum, konungadöme, herravälde m. m. (se REGERA)]
hist. dels om den tillfälliga styrelse som anordnas inom ett land, då tronledighet inträffar l. (då en högsta styrelsemakt för någon tid saknas); dels om den tid varunder ett regeringslöst tillstånd l. ett dylikt provisorium råder, tronvakans, tronledighet o. d.; särsk. i uttr. (det) stora interregnum, om den regentlösa tid i Tysklands historia som inföll mellan konung Konrad IV:s (kejsar Fredrik II:s sons) död 1254 och Rudolf av Habsburgs uppstigande på tronen 1273. Carl IX Rimchr. 61 (c. 1600). Interregnum eller vthan Konung 1. åhr. Schroderus Liv. b 2 a (1626). Emellan den afsomnade (polske) konungens frånfälle och den nyvaldes kröning rådde ”interregnum”. Hjärne K12 130 (1902). Fornv. 1921, s. 41. 3NF (1929). — särsk. i oeg. l. bildl. anv., om längre uppehåll, avbrott o. d. i ledningen av ngt (förr äv. i värksamhet, vanor o. d.). Ett långvarigt Interregnum har inträffat i vår brefväxling. Tegnér (WB) 5: 370 (1825). Det nuvarande interregnum inom de utrikes ärendenas ledning har blifvit begagnadt till .. reparationsarbeten inom utrikesministerhotellet. VL 1899, nr 280, s. 2. Långvarigt interregnum på Kongelige (dvs. kungl. teatern i Köpenhamn). SvD(A) 1931, nr 76, s. 12.
