SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
INTERROGATIV in1terog1ati4v l. 4010~1, äv. intær3oga~ti2v l. in3teroga~ti2v, ngn gg äv. interog3a~ti2v, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. interrogativ, eng. interrogative, fr. interrogatif; av lat. interrogativus, adj., avledn. av lat. interrogare, fråga, av inter (se INTER-) o. rogare, fråga (se ARROGANT) — Jfr INTERROGATIV, sbst.]
språkv. frågande; särsk. i förb. interrogativt pronomen l. adverb, frågande pronomen resp. adverb. Trendelenburg GrSpr. 111 (1801). (Ordet) hvar .. nyttjas (i fornsvenskan) .. interrogatift, uti indirekt frågande sats. Rydqvist SSL 2: 506 (1860). Beckman SvSpr. 160 (1904).
Ssgr (språkv.): INTERROGATIV-PRONOMEN. interrogativt pronomen. Svedbom Satsl. 21 (1843).
Spoiler title
Spoiler content