IRREVERSIBEL ir1eværsi4bel l. -vär- l. -ver-, l. 01—, adj. -bla. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. irreversibel, eng. irreversible, fr. irréversible; av IN-, pref.2, o. REVERSIBEL]
(i fackspr.) icke omvändbar. 2NF (1909). — särsk.
a) kem. o. fys. om kemisk l. fysisk process: som endast kan försiggå i en riktning. 2NF 22: 1105 (1915). Alla irreversibla processer medföra en förlust av fri energi. Angel Elektrokemi 75 (1930).
b) fys. i överförd anv., i uttr. irreversibelt element o. d., benämning på galvaniskt element som baseras på ngn irreversibel kemisk process. 2NF 9: 662 (1908). Angel Elektrokemi 75 (1930).
c) fys. om dynamisk l. termodynamisk process: i vilken det ursprungliga tillståndet icke kan åter åstadkommas utan ett tillskott av arbete. NoK 21: 132 (1924). Alla praktiskt utförbara värmekraftprocesser äro på grund av friktion o. d. ej omvändbara (irreversibla). BonnierKL 11: 958 (1927).
d) fys. i uttr. irreversibel legering o. d., benämning på legering av järn o. nickel hos vilken (i motsats till förhållandet hos de s. k. reversibla legeringarna) magnetism icke uppträder o. försvinner vid samma temperatur. Hallin Stålbeh. 74 (1920). BonnierKL (1924).
Avledn.: IRREVERSIBILITET, r. (l. f.). [av fr. irréversibilité. Termen införd 1893 av den belgiske biologen Dollo] naturv. i uttr. irreversibilitetens lag, benämning på det förhållande att ett levande väsens fylogenetiska utveckling icke kan föra tillbaka till redan en gång passerade stadier. 2NF 35: 344 (1923).
Ssg: irreversibilitets-lag(en). naturv. 2NF 36: 687 (1924).
