SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1934  
JAM ja4m, äv. jam4, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. jamet ja4met resp. jammet jam4et.
Etymologi
[av ljudhärmande urspr.; i substantivisk anv. delvis bildat ss. vbalsbst. till JAMA; jfr MJAU]
1) interj., härmande kattens läte. Hussu. Jam, jam! En af de Komitterade. Jag tror, här är kattor. CFDahlgren 3: 63 (1822). Jam, jam sa källingen / Ja brände mej å vällingen. Lilja Julb. 63 (1865); jfr 2.
2) sbst.; benämning på kattens läte l. på den under 1 behandlade interjektionen; äv.: handlingen att jama. Schultze Ordb. 2062 (c. 1755). Naturen gaf åt all ting läten: / .. / Jam, jam, åt katten. CFDahlgren 3: 266 (1828). — jfr KATT-JAM. — särsk. oeg. l. bildl.; jfr JAMA 2. Som gråten från ett nyfött barn hörs jamet från fiol. Sjöberg FridaB 2: 36 (c. 1929).
Spoiler title
Spoiler content