SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1934  
JUCKA juk3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr JUCK.
Etymologi
[sv. dial. jucka, hoppa upp o. ned, äv.: vricka med baken, motsv. nor. (dial.) jukka, guppa, d. jukke, röra sig upp o. ned, gunga o. d., trol. av nt. jucken, jücken, guppa, klia; jfr t. jucken, klia, feng. gyccan, giccan, eng. itch, klia, eng. dial. jock, hoppa, skaka]
1) (starkt vard., föga br.) (smått) hoppa upp o. ned, guppa. Arvidi 75 (1651; i uppräkning). Planberg, han dansar, / Juckar och skrattar. Bellman 1: 191 (1771). Schück (1854; anfört ss. dialektalt o. ss. förekommande i lägre talspr.). — särsk. [jfr motsv. anv. i sv. dial.] i obscen anv. Bellman SkrNS 2: 38 (1772).
2) (vard., föga br.) idrott. i förb. jucka till10 4, vid simhopp: knycka till i luften med sitsen. TIdr. 1896, s. 444.
Ssg (jfr 2): JUCK-HOPP. (vard., föga br.) idrott. om misslyckat pikhopp, då man knycker till i luften bakåt med sitsen, gör nickande rörelser med huvudet o. d.; äv. (i sht förr) om regelrätt pikhopp. TIdr. 1896, s. 444.
Spoiler title
Spoiler content