publicerad: 1934
JURISDIKTION jɯ1risdikʃω4n (jurisdictio´n Weste; jurissdicktschón Dalin), r. (f. Möller (1790), Lundell; m. Sahlstedt, Wahrman (1814)); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr vanl. skrivet -diction)
jur.
1) behörighet att skipa lag o. rätt, domsrätt; rättsskipning; rättsförvaltning. G1R 16: 80 (1544). (Vi) Unne och effterlåte .. här med, att Wår Academia sin egen Jurisdiction hafua må. Thyselius HdlLärov. 2: 35 (1625). Under Hof-Rättens Jurisdiction och dom höra alla lagvadde saker ifrån Lagmans Rätterne, Rådstugu-Rätterne, och Consistoriis Academicis. Abrahamsson 594 (1726). Den andliga jurisdiktionen (dvs. kyrkans domsrätt). Schybergson FinlH 1: 238 (1887). Stad med egen jurisdiktion. SFS 1915, s. 54. — jfr CIVIL-, KRIMINAL-JURISDIKTION. — särsk.
a) (†) övergående i bet.: rätt att uppbära av domstol härflytande inkomster (sakören o. d.). G1R 29: 624 (1559). Skåne, Hallandh och Bleeking medh alle högheeter och Jurisdictioner (äro) Kongl. Maij:t och Sweriges Rijke afträdde och cederade. RARP 6: 347 (1658).
b) [jfr lat. sui juris esse, vara sin egen herre, råda sig själv] (†) i utvidgad anv.: bestämmanderätt i juridiskt avseende, rätt att bestämma o. förfoga (över ngn l. ngt). Medan en jungfru i lagen kallas öffuermage, så ähr hon eij aff sin egin jurisdiction uthan sub tutela aliorum (dvs. under förmynderskap av andra). OxBr. 3: 23 (1616).
2) (numera med ngt arkaistisk anstrykning) område för ngns jurisdiktion (i bet. 1), jurisdiktionsområde; lagskipningsområde; rättsförvaltningsområde; ofta särsk.: domsaga l. (i ä. tid) lagsaga. Schroderus Os. 1: 806 (1635). Landzhöfdingen (måste) tillhålla dem (dvs. häradshövdingarna) att wistas på berörde sigh anslagne gårdar, eller åthminstone inom sin jurisdiction. LReg. 304 (1687). (Sammankomsterna hade) försiggått inom Lunds och Calmar domkapitels jurisdictioner. Cavallin Herdam. 5: 386 (1858). SvD(A) 1933, nr 298, s. 14.
Ssgr (till 1; jur.): JURISDIKTIONS-OMRÅDE~020. BtRiksdP 1895, I. 1: nr 3, s. 5. Fornv. 1924, s. 2. —
-RÄTT, r. l. m. TFF 1812, 5: 1. Påven har den fulla och högsta jurisdiktionsrätten över hela kyrkan. Fehrman OrientK 82 (1920).
Avledn.: JURISDIKTIONELL, adj. [jfr eng. jurisdictional, fr. juridictionel] jur. till 1: som angår l. sammanhänger med rättsskipning o. d. (Av en konsul handlagda) notariela och jurisdiktionela ärenden. BtRiksdP 1900, 3Hufvudtit. s. 40.
Spoiler title
Spoiler content