(numera ngt vard.) oavbrutet; alltid, (be)ständigt; särsk.: vid alla ifrågakommande tillfällen, så ofta det är möjligt, tidt o. tätt. G1R 6: 261(1529). Twå knechter wakade iempt för dörene (till fängelset). Svart G1 142(1561). Natt och dag jämt i fylleri, / Skal all min sorg gå förbi. Bellman (SVS) 1: 99(c. 1772, 1790). Ofta satt han långt på natten vaken, / Talande om krig och fred, / Tände jemt sin korta pipa an / Och förgat den åter, bäst den brann. Runeberg 2: 88(1848). Det är en tjock, drullig pojke, som jämt hänger efter mig. Bergman LBrenn. 154(1928). — jfr ALLTJÄMT.— särsk. i vissa tautologiska förbindelser.
a) i förb. jämt och fort, se FORT, adv. o. adj. I 4 a.
b) [fsv. iempth ok sampth] i förb. jämt och samt, förr äv. samt och jämt. Dieffuulen .. faar iempt och sampt ther effter, at han må hindra then goda sädena. LPetri 1Post. Q 5 a(1555). Droppar samt och jämt af Bladen nedertrilla. Spegel GW 111(1685). Fiskarbåtar mötte oss jämt och samt. GHT 1924, nr 54, s. 3.
c) i förb. jämt och ständigt, äv. ständigt och jämt. Kellgren 2: 182(1782: jämt och ständigt). Om jag ständigt och jemt går undan till ett och samma hörn, så måste man tro att jag tar humör. Almqvist AmH 1: 19(1840). Min mor, som högeligen beundrade den höfviske lille Lars, framhöll honom jämt och ständigt för mig som en förebild. PT 1910, nr 3 A, s. 3.
SAOB
