publicerad: 1935
KABBALA kab4ala, äv. 302 (ca`bbala Weste; kàbbala Dalin), r. l. f.; best. -an (Rydberg Urpatr. 37 (1873) osv.), i best. anv. äv. utan slutartikel (Bureus NordlL 24 (1644), Schück VittA 1: 42 (1932)). Anm. Den lat. ack. sg.-formen cabalam förekommer hos JTBuræus (c. 1600) i 2Saml. 4: 13 (i bet. 1), ConsAcAboP 2: 51 (1656; i bet. 2).
Ordformer
(cabala (kab-) 1644—1888. kabbala(h) (cabb-) 1656 osv.)
Etymologi
[jfr dan. o. t. kabbala, eng. cabbala, fr. cabale; av mlat. cabbala, av hebr. qabbālā, eg.: tradition. — Jfr KABAL]
1) senjudisk mystisk vishetslära som vill giva den för de oinvigda dolda förklaringen till de heliga skrifterna (bl. a. gm uträknande av bokstävernas talvärde) o. till tillvaron i dess helhet; äv. i allmännare anv.: mystisk, hemlig lära; äv.: magi, trolldom. Bureus NordlL 24 (1644). Alopæus BorgåGymn. 248 (i handl. fr. 1656); möjl. till 2. Judarnas egen Cabala eller Spådomskonst, står fast theruppå, at Christus skal läkia och borttaga Ormens förgifft. Sylvius Mornay 613 (1674). Ingen kabbalist kunde med visshet afgöra, om hans konst vore den himmelska eller den djefvulska kabbalan. Rydberg Ath. 280 (1859). Klein IsraelRelH 77 (1898; rubrik). Man skiljer mellan teoretisk och praktisk kabbala. .. Den praktiska kabbalan är i allm. magisk vidskepelse. SvUppslB (1933).
2) bok l. skrift i vilken redogöres för de kabbalistiska lärorna. Atterbom PoesH 1: 147 (1848). LoW (1911).
Anm. Ordet förekommer äv. i bet.: av rabbin utfärdat intyg över skäktares kompetens att förrätta slakt på judiskt rituellt sätt. Ekbohrn (1868). Olán Jud. 100 (1924).
Ssgr (till 1): A: KABBALA-FORSKARE. —
B (†): KABBALE-SÄTT. sätt att i enlighet med kabbalan finna förklaringen till de heliga skrifterna m. m. Bureus NordlL 24 (1644).
Avledn.: KABBALISERA, v. (cab-) [jfr eng. cabbalize, fr. cabaliser, tala kabbalistiskt l. mystiskt] (†) till 1: ägna sig åt mystiska spekulationer. Sylvius Mornay 571 (1674). —
KABBALIST, m. (kabal- 1674—1771. kaball- c. 1660—1674. kabbal- (cabb-) 1722 osv.) [jfr t. kabbalist, eng. cabbalist, fr. cabaliste] till 1: person som ägnar sig åt studiet av kabbalan, kännare av kabbalan; äv.: person som tror på de kabbalistiska lärorna l. som ägnar sig åt mystiska spekulationer; förr äv.: trollkarl, svartkonstnär. Cabbalister och Svartkonstnärer. Gyllenius Diar. 206 (c. 1660). Tegnér Armfelt 2: 221 (1884). Schück VittA 1: 67 (1932). —
KABBALISTIK, r. [jfr t. kabbalistik] (i fackspr.) = KABBALA 1. Ekbohrn (1904). Zetterstéen SemSpr. 103 (1914). Olán Jud. 147 (1924). —
KABBALISTISK, adj. (kab- (cab-) 1745—1879. kabb- 1728 osv.) [jfr d. kabbalistisk, t. kabbalistisch, eng. cabbalistic, fr. cabalistique]
1) till 1: som sammanhänger med l. har avseende på l. är utmärkande för kabbalan l. kabbalister. Rydelius Apocat. 48 (1728). (Joh. Bureus) fördjupade sit vett i Cabbalistiskt gräl. SvMerc. 1764, s. 466. De judiska exegeternas berömda kabbalistiska metoder. UVTF 26: 36 (1880). Schück VittA 1: 66 (1932).
2) oeg., övergående i bet.: mystisk, hemlighetsfull, obegriplig; särsk. om figur l. tecken. Med ett stort stycke rödkrita i handen .. gjorde (hon) åtskilliga för mig något cabbalistiska streck och tecken på sillfjerdingar och strömmingstunnor. Bremer Grann. 1: 25 (1837). SvD(A) 1929, nr 288, s. 4.
Spoiler title
Spoiler content