KACKA kak3a2, v. -ade ((†) pr. sg. -er HSH 1: 39 (c. 1750; i yttrande tillagt Gustav Vasa)). vbalsbst. -ANDE, -ERI (†, Schultze Ordb. 2124(c. 1755)), -NING; jfr KACK.
Etymologi
[sv. dial. kacka; jfr d. kacke, mnt. kacken, holl. kakken, t. kacken, eng. cack, lat. cacare; sannol. av ljudhärmande urspr.]
(numera bl. arkaiserande o. skämts.; se dock a) göra sitt tarv, träcka. Terserus GrLat. App. A 4 b(1640). Jag fattig man stod där ofta rädder .., att det gamla rucklet skulle falla på mig, då redan foglarne kunde kacka på mig genom taket. HSH 8: 35(c. 1800; yttrande tillagt Erik Johansson Vasa). Dalin(1852; angivet ss. lågt). Östergren(1929; angivet ss. vulg.). — särsk. i uttr. kacka i (sitt) eget bo.
a) (fullt br.) i ordspr. Dålig fågel, som kackar i eget bo. Hedenstierna Jönsson 143(1894). Räven kackar icke i eget bo. Östergren(1929).
b) bildl.: tala illa om l. nedsätta l. förringa sitt eget. De Svenske .. prater .. och kacker i deres egit bo, tålande dock ogärna att man dem belackar. HSH 1: 39(c. 1750; yttrande tillagt Gustav Vasa). SvD(A) 1932, nr 35, s. 20.
