KALDÉ kalde4, m.; best. -n l. -en; pl. -er; äv. KALDEER kalde4er, m.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(chal- 1541—1898. kal- 1880 osv. -dé 1880 osv. -deer (-déer), sg. 1788—1931. -deer (-déer), pl. 1541 osv. chaldæer, pl. 1766. chaldäer, pl. 1898)
Etymologi
[jfr t. chaldäer, eng. chaldean, fr. chaldéen; av lat. chaldæus, av gr. χαλδαῖος, ytterst av assyr. kaldū]
manlig individ tillhörande den semitiska stam som underlade sig Babylonien (o. efter vilken detta fick namnet Kaldeen) o. som sedan härskade i det nybabyloniska riket, babylonier; i pl. om individer av denna stam utan hänseende till kön; särsk. användt med tanke på den förfarenhet i ockult lärdom, astrologi o. d. som utmärkte kaldéerna; äv.: (österländsk) astrolog, mager. Tå foor han (dvs. Abraham) vth aff the Chaldeers land, och boodde j Haram. Apg. 7: 4(Bib. 1541). Schroderus Os. 2: 793(1635). Wåhlin Bastholm 6(1791). Trollkrafter, starkare än dem kaldén / bjöd stiga ned från fästets lugna stjärnor! Österling Fränd. 2: 29(1916). NorstedtVärldH 1: 20(1926). jfr: Afguda-Tjänsten förrättades af Chaldæerna, som voro Babiloniernas Präster och Philosopher. Eberhardt AllmH 1: 87(1766).
