KANA ka3na2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. kana, glida på is, slå kana; jfr d. kane, glida på is; avledn. av KANA, sbst.3]
(vard.) glida på ngt halt l. sluttande underlag, ”åka”, ”rutscha”; urspr. i fråga om ”åkande” på kälke l. annat underlag (jfr KANA, sbst.2); ofta liktydigt med: slå kana, åka kana. Kana på isen, såsom poikar pläga. Möller (1745; under glisser). Då ser hon, hur gossen från bergets topp / Så lustigt har lärt sig att kana. Hedborn Minne 124 (1820, 1835). När det .. bar utför, satte .. (hästen) fötterna samman och kanade utför de branta hällarna. Lagerlöf Holg. 2: 278 (1907). SvD(A) 1931, nr 338, s. 11. (†) En Kusk, som vill förbij (lasset som stannat), med hiulet därvid stannar, / Att vagnen i en puss strax öfverända kahnar. Düben Boileau Sat. 32 (1722). — särsk. oeg., i fråga om flygplans glidning i luften. Behms (flyg-)maskin hade ”kanat” ur kursen. SvD(A) 1931, nr 257, s. 14.
Särsk. förb. (vard.): KANA NED10 4 l. NER4. Då två pojkar på söndagsmiddagen lekte på isen i Skene råkade de kana ned i ån. AB(A) 1931, nr 26, s. 9. —
KANA SIG FRAM10 0 4. glidande l. ”rutschande” taga sig fram på (en hal väg o. d.). Då .. de hala skogsvägarna inte äro allt för halsbrytande att kana sig fram på. Hasselblad BergslVärml. 24 (1929).
B (†): KANE-BÄRG, se A.
