KAPITULAR kap1itula4r l. 01—, l. -ɯl-, sbst.2, n.; best. -et; pl. = l. -er; l. KAPITULARE -a3re2, n.; best. -et; pl. -ier. Anm. Ordet förekommer vanl. i sg.-formen kapitular o. pl.-formen kapitularier.
Ordformer
(kapitular 1813 osv. kapitulare (cap-) 1884 osv.)
Etymologi
[jfr t. kapitulare, fr. capitulaire; ytterst av mlat. capitulare (pl. capitularia), av capitularis, delad i kapitel, till capitulum (se KAPITEL, sbst.1)]
hist. benämning på var särskild av de (i kapitel indelade) förordningar, stadgor o. d. som utfärdades av de karolingiska regenterna i det frankiska riket. Ett Carl den Stores Kapitular af år 803. AJourn. 1813, nr 72, s. 3. Almquist VärldH 3: 29 (1932).
