KATEKISATION kat1ekis1atʃω4n, stundom -ɟis1-, l. -aʃ- (kat´ekisaʃω؛n eller -tʃω؛n även -χis- LoW(1889); kat1ekisaʃω4n LoW(1911); katekisation (l. -tji-) Östergren(1929)), r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
[jfr d. katekisation, t. katechisation, av lat. catechizatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till catechizare (se KATEKISERA)]
1) (i sht i teologiskt o. kyrkligt fackspr.) motsv. KATEKISERA 1:handling(en) att katekisera; katekesförklaring, katekesförhör; (elementär) undervisning i kristendom, i sht i katekesens innehåll, gm frågor o. svar. Hålla katekisation(er). HSpegel(1685) i KyrkohÅ 1901, s. 231. (J. Svedbergs) kyrkliga (lärarnit yttrade sig) .. i synnerhet i den flitigaste katekisation med .. ungdom. Fahlcrantz 5: 87(1852, 1865). (Biskop Björck var en) mästare i katekisation. HågkLivsintr. 3: 16(1923).
2) (numera knappast br.) pedag. motsv. KATEKISERA 2 a: undervisning i l. utläggning av ett ämne gm frågor o. svar. (”Barnvännens”) lärorika berättelser gifva anledning till Katechesationer. Broocman TyUnd. 2: 65(1808). BL 2: 219(1836).
Ssgr (i allm. till 1; i sht i teologiskt o. kyrkligt fackspr.): KATEKISATIONS-LÄNGD. (förr) förteckning på de personer som voro skyldiga att närvara vid katekisation (katekesförhör, husförhör). HSpegel(1688) i KyrkohÅ 1901, s. 235. Wilskman Eccl. 113(1760; efter handl. fr. 1732). —
