[sv. dial. kesa, motsv. nor. keisa, gå i krokar, ”kesa”, isl. keisa, böja; av ovisst urspr.]
(i folkligt spr. o. vard.) om nötkreatur (ngn gg äv. om andra djur): rusa i väg l. springa omkring under vilda språng (med svansen i vädret) i sht för att undfly insekter, särsk. boskapsbromsen, l. (i sht i fråga om kalvar) av lek- o. livslust; jfr BESA 1. Swedberg Ordab. (c. 1730). (Linné) såg bokskogar, där hjort och rå kesade bland fasaner och vildsvin. Strindberg TrOtr. 4: 121(1897). Kalvarna kesade och fårena stimmade om varandra (när de blevo utsläppta). Gawell-Blumenthal Hemb. 85(1913). Av klavbunden kalv bliver kesande ko. Bergman Hancken 19(1920; ordstäv). — särsk. i mer l. mindre bildl. l. i oeg. anv., om person; ofta i förb. med jämförelse. Kolmodin QvSp. 1: 464(1732). Ni känner M(in) H(erre) de Parodiens kalfsprång hvarmed min antagonist så länge kest på Parnassens gräsvallar. Thorild Gransk. 1784, 1: 71. Jag har nu så länge spelat rollen af en ganska värdig och alfvarsam person, att jag säkert då jag slipper lös kommer att kesa som en kalf. Geijer Brev 106(1811). Heidenstam Svensk. 2: 256(1910). (De unga faskisterna) ömsom marscherade på militäriskt vis, ömsom keste som lössläppta vårkalvar. Fogelqvist SöderkRom 207(1924).
SAOB
