KETON ketω4n, r.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[liksom eng. ketone av t. keton, bildat av den tyske kemisten L. Gmelin 1848 av ACETON, modern bildning till lat. acetum, ättika]
kem. var särskild av de organiska föreningar som bestå av en karbonylgrupp (CO) bunden till kolet i tvenne kolväteradikaler (i sin enklaste form vanl. kallad aceton); i sht i pl., ss. benämning på denna grupp av organiska föreningar. Keyser Kemien 3: 37(1876). Bolin o. Gustaver KemGymn. 312(1932).
SAOB
