KIMMA ɟim3a2, stundom kim3a2 (χim·a‛ LoW(1889); hårdt k TurÅ 1904, s. 88;tj- Östergren(1930)), v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, KIMNING.
Ordformer
(kim- 1745. kimb- 1615—1854. kimm- 1712 osv.)
Etymologi
[sv. dial. kimma; jfr d. kime (ä. d. kymmæ), nor. kima, fär. kima; möjl. av eng. chime (meng. chimbe, chyme), ringa, till chime (meng. chimbe), cymbal, klockspel m. m., ombildning av lat. cymbalum (se CYMBAL)]
1) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) slå korta slag med kläppen (l. en hammare l. en sten) på en kyrkklocka; klämta (se KLÄMTA, v.1 1); förr äv. (i fråga om magisterpromotion i Lund): bringa en kyrkklocka att ljuda gm att föra kläppen rundt kanten; ofta med av prep. på inledd bestämning angivande kyrkklocka; äv. opers. i pass.: man ”kimmar”. Klockaren hafwer itt reep vthi kläppen, och kimbar ther med allenast på then ena bredden. Petreius Beskr. 6: 7(1615). När thet kimmas, ramlas och Oordentel. klappas på them (dvs. kyrkklockorna). Broman Glys. 2: 37(c. 1720). Fallén Biogr. 29(c. 1820; i fråga om ”kimning” vid magisterpromotion i Lund). TurÅ 1904, s. 88.SvNat. 1934, s. 95.
2) (i poesi o. vitter stil) om kyrkklocka: klämta (se KLÄMTA, v.1 2); äv. med innehållsobj.; äv. i utvidgad anv., om bjällra o. d.: pingla, skallra; äv. opers.: det klämtar. Från fältet kimma koskällorna. Heidenstam Col 182(1888). Det kimmade i Siljans nejd. Karlfeldt FlPom. 123(1906). Klockorna dängde och slogo. Ringde några minuter och kimmade sedan lika många. Larsson i by Logen 5455 302(1916).
SAOB
