SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KITTEL, adj.
Ordformer
(kettoll c. 1700. kitil 1602 (: Kitilheet). kittel 1602 ( Kittelheet))
Etymologi
[sv. dial. ketall, kittal; jfr nor. kitall; till sv. dial. keta, kittla, besläktat med KITTLA, v.2]
(†) kittlig; äv. bildl. Dahlstierna (SVS) 154 (c. 1700).
Avledn.: kittelhet, f. (†) anträffat bl. i bildl. anv.: lockelse, retelse; lust, lusta; jfr KITSLIGHET 3, KITTLA, v.2 2 b. Syndennes Kittelheet. PJGothus Pollio EwLijff Ee 1 a (1602). Därs. N 6 a.
Spoiler title
Spoiler content